Celiaki/andra mag-tarmsjukdomar

Celiaki, även kallad gluteninducerad enteropati eller icke-tropisk sprue är en sjukdom som primärt påverkar mag-tarmområdet och karakteriseras av kronisk inflammation i tarmslemhinnan. Detta medför atrofi av tarmvilli, dålig näringsupptagning och skiftande kliniska manifestationer som kan börja antingen i barndomen eller vid vuxen ålder.

Symtomen kan inkludera magkramper, uppsvälldhet och utspändhet. Obehandlad celiaki kan leda till vitamin- och mineralbrist, osteoporos och andra problem

Sjukdomen associeras även starkt med hudsjukdomen dermatitis herpetiformis (hudceliaki). Celiakins huvudsakliga genetiska riskfaktorer (HLA-DQ2 och HLA-DQ8), och miljömässiga utlösare (specifika peptider i vete, råg och korn) har identifierats och de flesta patienter upplever fullständig symtomfrihet efter uteslutande av dessa spannmål från dieten. Det har alltså skett avsevärda vetenskapliga framsteg i förståelsen av denna komplexa sjukdom och i förebyggande och botande av dess symtom genom dietintervention.

För tillfället anses celiaki allmänt som en sällsynt sjukdom i USA. Men nyliga studier, främst i Europa, men även i USA antyder att prevalensen är mycket högre än vad som tidigare uppskattats, vilket ger anledning att tro att sjukdomen är kraftigt underdiagnostiserad. Sjukdomen är vanligast hos kaukasier och förekommer sällan hos svarta afrikaner och inte alls hos asiater (se epidemologi). Vissa patienter med celiaki kan ha risk för non-Hodgkins lymfom, en sällsynt cancerform som påverkar mag-tarmkanalen. Det är dock inte ännu klart vilken påverkan denna observation ska ha på diagnos- och behandlingsstrategier.

Immunoglobulin A (IgA)-bristen är 10 till 15 gånger vanligare hos patienter med celiaki (CD) än hos friska individer (prevalensen hos friska individer: 1 av 600 till 800). Därför kan patienter som har IgA-brist och CD ge falskt negativ serologi, om endast IgA-isotyper mäts i serodiagnostik.